Sida 53
Fra Diavolo-Sällström och Günther
högst intressant personlighet, i hvilken Stockholms hela fruntimmersvärld vardt intagen, att ej säga förälskad. Något dylikt hade man aldrig förut erfarit på vår operascen.
Redan Auber och Scribe hade visserligen gjort något helt annat af figuren än hvad den var i verkligheten, men Sällström gjorde något ännu mera, och så vardt den grymme banditen, som i början af århundradet jagades af general Hugo, Victors fader, som en helt vanlig missdådare, här adlad till en högsinnad hjälte med de största inre och yttre fullkomligheter.
Det var Sällströms största triumf. Han stod nu på höjden af sin konstnärsbana, men länge dröjde det icke, förr än allmänhetens högst uppburne gunstling märkbart aftynade. Öfveransträngning och ett mindre regelbundet lefnadssätt hade tidigt undergräft hans fysik. Då han på vår scen skapade Fra Diavolo, var Sällström blott tretio år, men ett par år därefter måste han resa till Italien för att söka återställa sin brutna hälsa. Han återkom sjukare än förut och kunde icke mera uppträda samt afled den 18 december 1839. Den af lysande segrar bortskämde, under ett tiotal af år oemotståndligt tjusande sångarens minne är nu för länge sedan förbleknadt, och det är blott någon mycket gammal stockholmare, som ännu kan skryta med, att han hört Sällström och sett honom i den lysande röfvardrägten, där han tog sig så ståtlig ut och var så fängslande.
***
Källa: Project Runeberg ·