Sida 141
Minnen från Medeltiden
14 L XII. QYARLEFYOR AF MEDELTIDENS KYRKLIGA KONST. Då man erinrar sig, att knappt en tredjedel af Nerikes kyrkor äro desamma nu som under katolska tiden, ocli att de, som verkligen förskrifva sig från detta tidelivarf, genomgått en eller flera omändringar, derunder en stor del konstsaker blifvit af vårdslöshet eller okunnighet förstörda, är det för konstvännen lika öfverraskande som glädjande att, vid en närmare eftersökning, finna det så mycket blifvit räddadt undan förstörelsen, som det i sjelfva verket är. Bland yttre prydnader, hvarmed medeltiden älskade att utsira sina helgedomar, intaga dörrar och fönster ett framstående rum. Afven der kyrkans litenhet eller enkla anordning i öfrigt — och hvilket är fallet med de flesta af våra landskyrkor — icke erfordrade någon serskild konstnärligt anbragt dörromfattning, finnes likväl sjelfva dörren icke sällan smakfullt dekorerad med en mängd siratliga jernbeslag. Om dessa dörrprydnader, i hvad de angå Nerike, icke kunna i rikedom och omvexling jemföras med hvad man i den vägen får se i andra landsorter, så äro de dock för tidens smak alltför betecknande, att vi här skulle förbigå dem. De här afbildade dörrarna, som återfinnas N:o 1: i Edsberg, 2: i Mosås, 3: i Hidinge gamla kyrka, 4: i Almby och 5: i Knista, på alla ställen för södra ingången, förete, i afseende på siraterna, egentligen inga andra skiljaktigheter, än den större eller mindre mängden af beslag. Från trenne starka gångjern, som sträcka sig öfver dörrens hela bredd, och vanligen afsmalna till en spjutlik spets, utgå uppåt och nedåt en mängd kors och liljelika ornamenter, fastsatta med starka nitnaglar. Nyckelhålet, liksom grepet till dörringen, omgifves af en rutformig plåt med eller utan ornamenter.
Källa: Project Runeberg ·
