Sida 108
Prinsessan med långa näsan. Poem af Zéro (efter Oehlenschläger). Med illustr. af G. Wahlbom
för honom, förd af lätta vindar,
far slottsraurn opp som ett par grindar.
Han gömmer tankfull väl sin skatt
och sofver ej den första natt.
Nu har han allt; men bäst det är,
en längtan i han själ der löper
till hvad ej inta’s af en här,
hvad ej för verldens guld man köper:
ett qvinnohjerta, lifvets tröst,
som klappar i det stolta bröst
på Selims dotter Zoraida.
Hon alltid småler som den blida, att, desto mera stolt och fri, få öfva grymt sitt tyranni.
Dess hulda blick har lågan tändt; nu hjertat efter lindring törstar.
För sin triumfvagn har hon spänt en flock af Tibets uq$a förstår.
Så mången rik och mäktig drott ser Selim från sitt starka slott.
Dem 4pttren vet i bojor s&nka; de m&n$0n sällsynt gåfva s&wka; men in£&i dock sin konst förstår som Nadir och, hvad han, förmår.
»Meu, Nadir — om du har mig kär, säg mig, hvad är din rik*doraskälla?» Han tror, att utan svek bon är: hon dåra vet och sig förställa.
Förr än han anar minsta grand,
med pungen i sin liljehand
hon flyktar till sin faders kammar’.
Af vrede den bedragne flammar.
Källa: Project Runeberg ·
