Sida 117
Prinsessan med långa näsan. Poem af Zéro (efter Oehlenschläger). Med illustr. af G. Wahlbom
der, för hvar men skas blickar banjr, en skönhet förr af första rang af blygsel rodnande nu sitter, fast delande en lott så bitter, ty modren sjelf en snabel bär, som lång liksom ett hofsläp är.
»Ack», suckar modren, »säg väl, kan ett öde mera sorgligt vara?
Ta bot, der man fått sot, går an, vet man hvar soten kom från bara.
Men hvar finns bot för oss? O ve!
Herr doktor, se! du vise, se, vårt lidande är utan like; vi lofva dig vårt halfva rike, ifall du skaffar växten bort och gör oss näsan mera kort.
Och, för att blott dem visa, hur
han dock kan ställa näsor åter,
med modren börjar han en kur,
af vattnet henne dricka låter;
och för hvar klunk, dess höghet tar,
sig näsan synbart sammandrar,
tills, innan fem minuter farit,
hon — trubbnäst blir, som förr hon varit.
Nu turen är hos landets mö,
som nästan kan af blygsel dö.
Med liljehanden till en del hon skyla vill sin jättenäsa, och smärtan uti hennes själ man kan i hennes ögon läsa.
Då Nadir henne ensam har, han henne under hakan tar
Källa: Project Runeberg ·
