Sida 135
Minervas födelse. Poem af Nasus
Knappt hade. släggan fallit, förrän med vapenklang en skön ock ståtlig ungmö ur Jofurs hufvud sprang.
En guldhjelm täckte hjessan, med stålspjut var hon väpnad, bar silfversköld på armen — och väckte allmän häpnad.
I nåder högst förbluffad, skrek Jupiter: »wer da?» —
Strax svarade den sköna: »Bon jour, mon cher papa !
Jag får mig presentera som vishetens gudinna: behöfves i Olympen, som lite hvar kan finna.»
»Nu Fama, Titans dotter, fatt vatten på sin qvarn!» — sa’ Jupiter — »tänk bara: en karl, som föder barn! .... Du, stygga tös, mitt hufvud höll på att platt förderfva; men likafullt: välkommen! — Ditt namn må bli Minerva.
»Och alldenstund min hjerna är tri 'från sitt betryck, så ska’ vi ha i afton en riktig guda-zwyck.
Det är väl ock er mening. ,. åtminstone de flestas.
Låt hofmarskalken Comus få ordres! — Här ska festas!!»
Den qvällen höll man barnsöl uti Olympens sal, med nektar uti strömmar, samt skålar, sång och tal . .. och 8e’n ea liten »cancan å la Finette» på köpet, till’s hela gudaskaran kom uti (nektar-)stöpet.
Men före denna »slutscen» sa’ Jofur: »af vår bål
må allra sista sqvätten bli — jordegummans skål:
ty bra sin sak »hon» gjorde, och det på liber manus!» —
»På jordegummans vägnar, jag tackar/» — sa’ Vnlcanus.
Nasus,
Källa: Project Runeberg ·
