Sida 53
Fin relik. Af No Name
Vid altaret, der skrinet står, han sjunker ödmjukt ner och fattar se’n det helga hår, som man sig tycker se.
Det i sin högra hand han tar och lyfter denna upp, allt under det den venstra drar det ut så långt det är.
Så rör han armen upp och ner och mellan fingrar två han drar det hår, som fromhet ser, fast ögat gör det ej.
Ja, salig den, som blindt kan tro, fast ej han något ser, han skall bland himlens änglar bo, så lärde patern nyss.
Men uti folkets främsta led
står undrande en man
af annan tro och annan sed,
en nordens glade son,
som spärrar ögat upp med flit
att få reliken se,
men, hur det är, så ej en bit
för kättaren sig ter.
Ibland de gåfvor, som han fått utaf en mild natur, nog icke blygsamheten stått i främsta rummet med, ty fram mot bojan stiger han till hopens fromma skräck och munkar fasa för den man, som störer stundens helgd.
“Herr bisp, förlåt, att jag er stör/* — så han till orda tar på landets språk, fast nog man hör» att han en främling är, —
“men hur mitt öga stirra må — reliken ser det ej. *
Säg, huru kan ni så hår stå. och folkets tro bedra?'1
Källa: Project Runeberg ·