Sida 132
Också en höstvisa. Med illustrationer. Af M. E—d
Ty, midt imot mig, bakom popplars rad, der bor en flicka, lefnadsfrisk och glad; när nu den glesnar, trädens jalusi, när hon förbleknar, häckens poesi, då tändes min ... För hvarje stund, som går, allt mera klart jag henne skåda far!
Min ljufva granne, när du tittar opp ur bädden likt en vaknad rosenknopp, då spejar jag. Jag ser din lilla fot, din vad, din arm, jag ser två hvita klot. Hvad ser jag ej? Du vet ej af det, du, men om jag syndar, du förlåter ju?
I qvällens frid — o Gud, hvad du är skön! Se'n du vid lampan läst din aftonbön, inunder täcket du dig döljer smått ... så der till hälften ... sofver se'n så godt, som om du visste, att jag vakar, stum, af längtan stum, vid fönstret i mitt rum.
Källa: Project Runeberg ·
