Sida 103
Lilla Puttes
öfvergÄng till de hedniska villfarelserna samt Äterförande till sina fÀders tro.
Lilla Putte, som har blifvit vÀl och religiöst uppfostrad, hatar hedningarna, ehuru det endast Àr af politik, som han döljer sina verkliga kÀnslor. Han afundas den lilla hedniska gossen och anser honom vara ön egenkÀr, obarmhertig uppslukare af kristliga slantar. Det Àr naturligt och oundvikligt. Det berÀttas för lilla Putte, att hans hedniska samtida alltid gÄr barbent, icke plÄgas, med sÄ förskrÀckligt mÄnga klÀder, aldrig tvÀttas, aldrig gÄr i skola och aldrig lÀr nÄgot nyttigt och godt. Den lilla hedniska gossen lefver till pÄ köpet i ett land, der tigrar och andra sköna vilda djur gÄ omkring i massor, och der man dessutom fritt kan njuta det högst tilltalande och prÀktiga skÄdespelet att en enka brÀnnes upp i sÀllskap med sin mans kropp, ett skÄdespel, som hvarken Schumann eller Corthy Althoff förmÄtt framvisa i cirkus. Följaktligen afundas lilla Putte, som lÀr allt detta om de hedniska landen, sina hedniska medbröder allt det goda, som sÄlunda har fallit pÄ deras lott, och han ville gifva allt i verlden för att vara född hedning. NÀr dertill den lilla redan förut afundsjuka Putte tvingas att gifva 50 procent af sina sparbösspenningar till hedningar, för att dessa mÄ blifva goda kristna,
7
