Illustrerad Nisse-kalender 1893

Förr och nu.

Förr i verlden, när herr Anderson var fästman var han den mest ridderlige unge man, som gerna kan tänkas. Bara hans Anna hade haft så mycket som nästippen ute i köket, bedyrade han, att maten smakade: »o så härligt!» och att »han kunde äta sig för-derfvad på den», hvilket han också i handling gjorde sitt bästa att visa. Och ingen kunde heller med större hänryckning än han i timtals sitta och betrakta sin fästmös handarbete och betagen sucka något vackert om »sköna styng, som ljufva handen sömmat» — Och nij? —

Han har varit gift i två månader, och när han nu slår sig vid middagsbordet, frågar han med ett älskvärdt leende, i det han hugger för sig från fatet: »Hvad kan det här vara för rariteter, älskling — skinka eller pannkaka?»

»Biff!» svarar fru Anderson kort.

»Må det?!» säger Anderson med stilla undran. »Hm, hm lilla gumman, du har visst en bra liflig fantasi — ja-ja, det är ju bara något att sätta ofantligt värde på, men inte precis i matlagning. Biff! Kunde inte gissat det, om det gält min salighet. Smakar snarlikt stekt sill. Sillbiff, hva’? Men, käraste, hvad är det här för långa snören, han har i sig?»