Sida 125
Vinterdröm.
(Efter Fr. v. Gaudy.)
#ing vresigt brÀnsle slickar blekblÄ flamman, hon leker gladt kring redan kolad brand; smÄ gnistor spraka, glöden sjunker samman, att nÀra elden dröjer tröttad hand.
I stirring ögat ser hur kolen glimma, och askans tysta sprÄk Àr: Glöm och göm!
Och lÀtt, som rökens skyar hÀdan simma, förflyter bild i bild och dröm i dröm.
FrÄn Jcala grenar drÄser rimfrostglitter, i kÀladt vÀglag fordon gnissla gÀllt.
Derute hörs ett Àngsligt fogelqvitter. . . mÄng' vingad vintergÀst sig förestÀlt.
Af blomster Ă€ro mina rutor tĂ€ckta: ett broderi, ett stelt, i silfversöm â
De döda blommor, sÄ till gengÄng vÀckta, de Àro hÀdansofne vÄrens dröm.
Till tyste drömmarn mildi en qvinna nalfcas: hans första kÀrlek ifrÄn lifvets vÄr.
Af hennes smekning fÄrad panna svalkas och blidt hon stryker vÀnnens blekta hÄr.