Sida 145

OmvÀgar.

Han var pÄ vÀg frÄn jernvÀgsstationen hem till sin hustru och sin familj. De^fc höll pÄ att skymma. Han hade en temligen enslig vÀg att passera. - Han gick sÄ hastigt han förmÄdde, dÄ plötsligt en dunkel misstanke uppstod hos honom, att nÄgon följde efter. Misstanken visade sig vara verklighet; ju fortare han gick, deötp fortare gick personen bakom honom.

»NÄ»,, sade han till sig sjelf, »jag vill taga reda pÄ, om han förföljer mig». Han skulle nu passera en kyrkogÄrd. Mannen följde honom fortfarande. Alla möjliga spök- och röfvarehistorier kommo för den förföljde.

Nu gick han rundt om en grafvÄrd, skuggan följde efter; sÄ vandrade han omkring ett grafkapell, och Ànnu alltjemt hörde han stegen bakom sig. Slutligen vÀnde han sig omkring och frÄgade den obekante:

»Hvad vill ni? Hvarför följer ni oupphörligt efter mig?»

»Hör nu», lydde svaret, »gÄr ni alltid hem sÄdana hÀr besynnerliga vÀgar? Jag skall till nÀmndemans för att utrÀtta ett Àrende; jag frÄgade en stationskarl efter vÀgen dit, och han pekade pÄ er och sade, att om jag följde efter er, skulle jag komma rÀtt. Men jag tror nÀstan, att det gÄtt lÀttare att hitta vÀgen om jag gÄtt ensam.»

Skannad sida 145