Sida 140
134
Ærfpa B. L
Hær byrias ærfþa balkær, i hanum tælias flokka siax ok tiughu.
L Först ær son faþurs arue, ok um huru dottir firi liggær sik.
5 Först ær son ok sua dottir faþurs arue, son tua lyti ok dottir þriþiung. §. 1. Nu kan dottir firi liggia sik, liuande faþur ok moþur, ok þön uraka bort hana, þa takær hon egh arf mæþ syskinum sinum, utan þön takin hana siþan atær in til sin ok firilatin hænne þæt. Dör hænne antuiggia
io faþir ælla moþir ok gangær siþan af raþe þæs, sum æftir liuær. þa hauær hon ok firigiort arf þæs, sum æftir liuær. Nu æn þæn, sum æftir liuær, takær hana atær in æfti sua giort ok firilatær hænne þæt ok gær uæl til hænna, þa ær hon arftök. §. 2. Æ huar sum broþir æruir, þa æruir
ið ok systir; i huaru staþ þa æruir broþir tua lyti ok systir þriþiung. Foruærkar hon egh faþurs ælla moþurs arue, þa ma hon egh foruærka broþurs arue ælla frænda, þy at huar, sum æruir moþur ælla faþur, han ma egh frænda arf foruærka. Nu takær ok aldrigh þæn frænda arf, sum egh
20 takær faþurs ælla moþur arf, up a þæn ætta læggin, sum han mistir ok han egh æruir.
1. Ærfþ (af ærua, islerfð) f. egentligen ärfvande, arf takt, äfven egendomen, som ärfves (= arf). Ordet nytjas icke mer såsom enkelt, men förekommer i sammansättningarna ärfdabalk, ärfdagods, hvilka liksom textens ærf þa balkær uppvisa den gamla genitiven ærfþair}.
5. son [œruïr] tua lyti
6. 7. Öfvers, medan fader och moder lefva; faþur och moþur äro ack., altså liuande ack. plur. Om böjningen se ofvan sid. 62b.
7. uraka d. ä. iråka, uraka (w ofta framför r).
8. utan konj. o: utom [om], så framt icke.
10. Öfvers, går hon sedan från den efterlefvandes råd 1. bifall, d. v. s. visar hon olydnad mot den efterlefvande.
12. takær atær in o: tager åter till sig
15. i huarn staf o: i hvarje fall
19 — 21. Öfvers, o. förkl. Den, som icke tager (d. v. s. har förvärkat) arf efter fader eller moder, tager också aldrig arf efter släktingarna till den af föräldrarna, efter hvilken han förvärkat sin arfsrätt.
