Sida 157
Kapitel 5
förmiddagen och efter en half timmes vistelse der återvände de till fartyget. I sakta mak, ty vinden var svag, och Magdalena hade vanligen ingen brådska, styrdes nu framåt i sicksack mellan den fördelade drifisen. Men mot aftonen inträdde tjocka, som inom kort nästan helt och hållet stängde utsigten och gjorde det nära granskapet med isen dubbelt betänkligt. Strax före midnatt visade sig i söder midt emot solen en ljus gård eller båge, uppkommen genom strålarnes brytning och återkastning i dimlagret. Vinden friskade något, farten ökades, och de täta, omilda törnar Magdalena nu fick vidkännas, erinrade oss om, att utrymmet i sjön började blifva allt för inskränkt. I rättan tid skingrade sig dimman, och vi blefvo snart öfvertygade om, att vi fördjupat oss i packisen och ej längre hade skäl att styra efter kompassens anvisning. Skrufis omgaf oss på alla håll, men söderut några kabellängder från oss låg dock östra delen af Wijde Bay öppen, sa långt man kunde se, och vi kunde prisa oss lyckliga att efter några timmars stakning och bogsering med tvenne båtar hinna fjordens öppna vatten.
Men det var ännu ej slut på vår fångenskap. Ett ansenligt band af drifis låg packadt utmed fjordens vestra strand och sammanhängde vid Grey Hook i oafbruten sträcka med den stora »isbaxen» i norr. För att passa på tillfället, i händelse någon farled skulle öppna sig utmed denna udde, kryssade vi hela dagen den 9 från och till iskanten. Mot aftonen dog vinden ut, och två partier gingo i land för att botanisera och bese en rysskoja på fjordens östra strand. Efter en lång men angenäm vandring under den stilla natten med dess
Källa: Project Runeberg ·