Sida 156
Kapitel 5
hvalrossarne tid efter annan vältrade sig öfver vattenytan, huru modren, ty det var tydligen en sådan, i mån som faran kom närmare, häfde sig med hela sin tyngd öfver sin unge, ett så godt som fullvuxet djur, liksom för att med våld pressa honom under vattnet, då han sjelf ej tycktes inse vådan af att hålla sig öfver detsamma. Emellertid hafva jägarne hunnit närmare, och harpunen borrat sig in i hennes egen kropp. Vi kunde tydligt urskilja, hur båten häfdes och sänktes vid djurets våldsamma ryckningar, tills slutligen en välriktad kula gjorde slut på hennes dödskamp. Fångstlinan gjordes fast vid ett isstycke, bytet lemnades tillsvidare och jagten börjades på nytt; vi kunde höra hur ungen vrålade, liksom i förtviflan sökande sin moder, tills äfven han föll offer för harpunen. Nöjet att en gång hafva varit vittne till en hvalrossjagt kunde långt ifrån uppväga det hemska intryck, som åsynen deraf efterlemnade. Och hvad är dock detta mot de scener af mord och slagtande, då hvalrossen stickes på land i skaror af hundradetal, der hela hemligheten af jagten består i att först slå ned de närmast hafvet liggande, då liken af dessa äro tillräckliga att stänga vägen för de öfrige. — Jaen Mayen tog å sin sida de tvenne återstående, och bytet blef sålunda broderligen deladt. Zoologerna skyndade till, att för uppstoppning rädda djurens skinn, och hvalrossarne bogserades till fartyget, der skinnen aftogos hela, i stället för att man, såsom brukligt är vid fångst, delar dem i tvenne halfvor. Djurens kroppsvärme belöpte sig + 34° C, oaktadt de en dryg halftimma döda legat i vattnet.
Blomstrand och Dunér gingo undertiden i land på Verleegen Hoek för att afsluta sina iakttagelser ifrån
Källa: Project Runeberg ·