Sida 160
Kapitel 6
Peterman, hvilka hafva den största erfarenhet eller den djupaste lärdom i arktiska förhållanden, ansett Nordpolen ej ligga utom den möjliga gränsen för menskliga upptäckter.
Det torde derföre vara lika ursäktligt, som det är lätt förklarligt, att äfven vi, Nordenskiöld och jag, då vetenskapliga syften redan förut fört oss inom polarverldens områden, grepos af samma längtan, som bemägtigat sig så många andra före oss, och att äfven vi genom försöket att framtränga mot den högsta norden ville, i hvad på oss berodde, låta den svenska vetenskapen taga sin del i dessa sträfvanden. Naturförhållandena tilläto oss ej att utföra hela det arbete, hvarpå vi beredt oss, men jag anser mig icke desto mindre böra redogöra för sättet, på hvilket den geografiska expeditionen blifvit förberedd.
Innan detta sker, torde det dock vara nödigt att kasta en blick så väl på de åsigter om polarhafvets beskaffenhet, hvilka bland vetenskapsmän gjort sig gällande, som på förut gjorda försök att framtränga till den nordligaste delen af jordklotet och de methoder, som en alltjemt förökad erfarenhet gifvit vid handen för sådana upptäcktsresor, äfvensom för de resultater som oaktadtalla felslagna förhoppningar deraf vunnits i geografiskt hänseende.
Hvad polarhafvets beskaffenhet beträffar, hafva tvenne alldeles motsatta meningar länge blifvit förfäktade af särskilda författare och resande. A ena sidan har man påstått, att det nordligaste polarhafvet är antingen rent af isfritt eller åtminstone så mycket öppet, att ett fartyg skulle kunna genomfara det. Geografen Barrington sökte bevisa, att till och med 89:de graden blifvit
Källa: Project Runeberg ·