Sida 161
Kapitel 6
uppnådd af hvalfångare, och engelska parlamentet utfästade under förra århundradet stora belöningar för den, som seglade till de högsta breddgraderna, ja utsatte till och med ett pris för det fartyg, som förmådde segla till nordpolen.
Under inflytande af dessa åsigter utrustades kapten Phipps' stora expedition, som skulle söka att segla till nordpolen. Den fann redan på 80:de breddgraden vid Spetsbergen en ogenomtränglig massa af is och återvände efter stora svårigheter med oförrättadt ärende hem med fartygen, hvilka besättningarne en tid varit i begrepp att öfvergifva. Kapten Buchans expedition 1818, under hvilken sir John Franklin förde befälet öfver det ena fartyget, hade ungefär samma uppdrag och samma utgång.
I stället för att norr om Spetsbergen eller mellan Spetsbergen och Grönland finna ett isfritt haf, återkommo Phipps och Buchan med den erfarenheten att, sedan en gång norra Spetsbergens latitud blifvit hunnen, vägen för ett fartyg var stängd af ogenomträngliga ismassor, hvilkas södra gräns visserligen var föränderlig, men dock alltid påträffades. Alla expeditioner, som från Cooks till våra dagar sökt segla mot norden genom Behringssundet, hafva ännu sydligare träffat likadana ismassor, hvilka obevekligt förhindrat färden mot norr. Sunden emellan arktiska Amerikas ögrupper hafva likaledes befunnits tillstängda, och det öppna Polarhaf, hvilket kapten Penny enligt Maury fann i Wellington Channel, och doktor Kane i Smiths Sound, var fullt af is, när Belcher och Hayes sedermera sökte genomsegla det.
På theoretiska grunder har Maury sökt bevisa, att Polarhafvet vore öppet och segelbart, och Petermann
Källa: Project Runeberg ·