Sida 194
Kapitel 6
årlig tribut, bland annat af hvalben, »hvales bane», och skeppståg af hval eller delfinhud, »hvales hyde» såsom det heter i den anglosaxiska grundtexten. Dessa ord hafva af Forster i midten af förra århundradet blifvit återgifna med hvalrosständer och hvalrosshud, och häraf har man slutat, att hvalrossen varit jagad af desse skattgifvare. Som vi sett, begagnar likväl Other särskild benämning för hval och hvalross, och af hela hans berättelse framgår intet, som på minsta vis talar för någon hvalrossfångst vid finmarkens kuster, åtminstone under hans tid. Lika tvifvelaktiga äro de gamla uppgifterna, som häntyda på Hvalrossens fordna förekomst vid Orkneyöarne och Island.
De äldsta underrättelser, vi ega om hvalrossen, datera sig från denne Others reseberättelse, och han blef sålunda till en viss grad känd af de civiliserade nationerna omkring 100 år före Grönlands kolonisering af den Skandinaviska stammen. Hans äldsta, anglosaxiska benämning, var »horshvælum» eller hästhval, och i Speculum Regale, ett arbete från trettonde århundradet, utmärkes han med Rostungur, som sannolikt var hans namn bland Grönlands kolonister. Hans nuvarande namn är holländskt och betecknar alldeles detsamma som det anglosaxiska. Det dröjde likväl länge innan hvalrossens utseende och lefnadssätt blef noggrannare kändt inom Europa, och »Sjöelephanten, Elephas marinus,» såsom han af medeltidens lärde kallades, blef ämne för de mest äfventyrliga afbildningar och beskrifningar. Så talar den lärde Polacken Matthias Mechovius i midten af sextonde århundradet om fiskar i Ishafvet, kallade Morss — den finska och slaviska benämningen, hvarifrån Fransmännens Morse — som med tändernas tillhjelp stiga upp på bergen
Källa: Project Runeberg ·