Sida 195
Kapitel 6
och derifrån kasta sig ned genom att flyga, och Olaus Magnus i Rom vet att berätta om »fiskar af elephantens storlek, hvilka kallas Morsi eller Rosmari, som kasta sig öfver menniskor på hafvets stränder och sönderslita dem med sina tänder.» Vi kunna ej anföra alla dylika berättelser, som medeltiden har att uppvisa, den ena otroligare än den andra, men hänvisa dem, som önska noggrannare kännedom om hithörande historik, till Baer's lärda och i högsta grad intressanta afhandling om Hvalrossen, i Petersburger Academiens Memoirer för år 1838. Först genom Engelsmännens och Holländarnes expeditioner till Ishafvet under sextonde seklet erhöll man tillförlitliga underrättelser om hvalrossen, tills han, såsom förut blifvit omtaladt, i början af sjuttonde århundradet hemfördes lefvande till London, från hvilken tid vår egentliga kännedom om detta märkvärdiga djur tager sin början.
I början af sjuttonde århundradet då jagten och fångsten begynte på Spetsbergen, dödades hvalrossen mest för sina tänders skull, som värderades den tiden till tre gulden pr skålpund eller en medelstor tand på tre skålpund till 9 gulden. Var tanden större, betalades mera per skålpund och en på fem skålpund uppgick då till 25 gulden. Späcket af ett medelstort djur beräknades till 18 gulden, så att en hvalross allmänligen betalades med 36 gulden. Detta pris vexlade likväl betydligt allt efter fångstens utgång för året, mellan 25 och 70 gulden för hvarje hvalross. Huden förkastades såsom oduglig vara. En fångst af hvalross, sälhund och hvitfisk fördelad på två Holländska fartyg, hvilka Engelsmännen 1613 togo i besittning på Spetsbergen, värderades till den ej obetydliga summan af 130,000 gulden, häri inberäknadt
Källa: Project Runeberg ·