Sida 223
Kapitel 8
innehöll något förmultnadt kaffe. På den väl förfärdigade ammunitionskistan kunde tydligen ordet »Hecla» urskiljas, och träet var, liksom allt trä på Spetsbergen, nästan icke det ringaste angripet af luften. Bössan, ammunitionslådan, en pik och ett par lådor med kött öfverlemnade upphittaren till Aeolus, såsom reliker, värdefulla för hvarje polarfarare.
Det öde, med ljusgrå kalksplittror betäckta, slättlandet hade så godt som ingen vextlighet. Endast Vallmo, Saxifraga oppositifolia och cernua jemte några få arter mossor och lafvar förmådde här uthärda ett tvinande lif, och botanisten hade intet att hemta, geologen något mera. Ungefär en fjerdedels mil från närmaste strand träffade Malmgren vid foten af en liten kalkkulle ett tunnt lager af uppslammad lera och sand, hvari en mängd fossila musselskal, uteslutande Mytilus edulis, voro inbäddade, hela och söndersmulade om hvarandra, största delen af kraftig vext. Sådana fynd gjordes flerstädes på Spetsbergen och bilda ett talande vittnesbörd om landets jemförelsevis hastiga höjning, liksom de häntyda på, att någon förändring i strändernas form, eller möjligen i klimatet, egt rum, som under närvarande förhållanden gör lifvet omöjligt för dessa djur, hvilka företrädesvis bebo ebbens område närmast stranden. Om drifveden, som samlar sig här liksom på mången af de lägsta stränderna, är förut taladt.
Hafvet utanför Shoal Point är mycket grundt, mestadels omkring 8 famnar, och på 3—5 mil från närmaste land träffades aldrig öfver 12 famnars djup. Draggningen bedrefs med all magt och var temligen vinstgifvande.
Källa: Project Runeberg ·