Sida 245
Kapitel 8
övriga bland dessa den arktiska jordens gunstlingar, Saxifragor, Cerastium alpinum, Potentilla emarginata, hvilka fått fogelfjellen till hem, och här så starkt stucko af mot de förkrympta styfbarnen vi träffat på grusöknarne. De aldra torraste ställen voro här ej heller lottlösa: gula Drabor och Vallmo, jemte Saxifragor, Cardamine bellidifolia, Dvergpilen och Dryas, omvexlande med rödlätta fläckar af det hittills okända gräset, Catabrosa vilfoidea, voro liksom buketter strödda öfver den gråbruna marken. Bland mossorna utmärkte sig den amerikanska Pottia hyperborea, och bland lafvarne den i nord- och Sydamerika utefter Cordillererna uppträdande Usnea melaxantha, hvilken liksom mången annan ört är egendomlig för östra Spetsbergen, under det den saknas på vestkusten, så olika är naturen hos de tvenne kusterna, åtskilda endast af ett jemförelsevis smalt högland. Fjellets branta sluttningar voro ej heller utan vextlighet, ehuru sparsam, och från 1,500 fots höjd nedförde Torell några exemplar af Luzula hyperborea, Vallmo och Stellaria Edwardsi. Lokalen var ock gynnsam, berget sluttade mot söder, och milliontals alkor och teistar häckade der.
Mot middagstiden försvann dimman, och man började arbetet med depotens nedläggande. En grop gräfdes på en liten sandslätt midt på udden, och provianten nedlades deruti samt öfvertäcktes med grus och sten. Derpå inpackades alla till båten hörande saker under båtens tofter, denne hvälfdes öfver det nedgräfda och omgafs med sten längs med kanterna. Den der nedlagda depoten bestod, utom af jernbåten med segel, medar, tält, åror, roder, fyra dragbälten och en skofvel för uppgräfvande af provianten, af nio lådor, hvar
Källa: Project Runeberg ·