Sida 27
Kapitel 2
Under det vi kryssade mot den N.O. vinden för att uppnå öns norra sida, genomseglades det ena bandet efter det andra af stycken af hvad man kallar strand-is eller »bay-ice», och som slutligen sågs ligga packad invid landet. Försigtigheten bjöd att ej tränga in med båt i denna is; ty om ock landstigningen lyckats, hade exkursionspartiet sannolikt ej kunnat åter nå fartygen utan att resan fördröjts mer än skäligt var.
Efter att en del af natten hafva hållit vesterut, gjorde vi den 13 åter ett försök att närma oss ön; men som drif-isen ännu låg qvar och förhållandena i öfrigt voro desamma, vidhölls beslutet att icke gå i land.
Ehuru insvept i någon dimma framträdde öns konturer någorlunda tydliga. Den visar sig såsom en brant i hafvet stupande mörk, taffelformig klippa, som i norr temligen tvärt sänker sig till ett vidsträckt lågland. Den kägellika klippa, som reser sig straxt söder om ön, benämnes af normännen »Stappen». Keilhau uppgifver att han ej kunde finna Gull Island, den fordom mycket omtalade ön, hvarest man med anledning af några omtalade blyglansbrott hade trott sig kunna erhålla silfver, och säger, att de norska sjöfarandena ej heller kunde uppgifva, hvarest Gull Island skulle vara belägen. Denna ö lärer dock vara en obetydlig kustklippa på öns sydöstra sida. Öns kuster undergå inom ganska kort tiderymd betydliga förändringar. Enligt Keilhau — hvilkens beskrifning, jemte den af Marmier och Scoresby, vi anlita, då vår egen kännedom är högst ringa — är ön kring sina stränder omgifven af stenpelare, som äfven i äldre berättelser omnämnas, och som uppstå då klipporna genom förvittring småningom sönderfalla och dervid qvarlemna dessa stenvårdar, hvilka,
Källa: Project Runeberg ·