Sida 28
Kapitel 2
sedan de en tid såsom ruiner betecknat frostens och vågornas förstörande magt grusas och försvinna i hafvet. Utmed den vanligen brant stupande stranden finner man endast här och der smala låga landremsor eller strandskär, der en landstigning kan göras.
Landet, som sluttar från söder mot norr, är högst på dess sydostligaste del, der det når en höjd af 200 till 300 fot; men två berg höja sig deröfver. Det ostligare af dessa, Mount Misery, blef mätt år 1839 vid den franska expeditionens besök derstädes och funnet vara omkring 1,200 fot högt. För öfrigt erbjuder landet betraktaren ingen synnerlig omvexling, utom den, som uppstår mellan snöfläckarne (Beeren Eiland har nemligen inga verkliga glacierer) i några dälder och den omgifvande gråa och svarta marken, samt mellan den sistnämnda och åtskilliga små sjöar, som finnas på bergsplatån; men något så vidrigt intryck, som man tillagt det i äldre beskrifningar, torde det ej kunna åstadkomma, ty äfven der finnas grönskande fläckar, hvilka tillsammans med utsigten öfver det vida, gränslösa hafvet, som sköljer den fantastiskt sönderbrutna stranden, böra vara rätt behagliga. Keilhau berättar nemligen, att han nära foten af Mount Misery träffade på en liten dal, som var rikt vattnad af en bäck, och der det förekom en gräsoas, hvilken på flera hundra fots längd och ett hundra fots bredd fullkomligt skylde stengrunden med sitt halfalns höga gräs, bland hvilket några barn af den höga nordens flora, en Cardamine, Polygonum viviparum och Saxifraga cernua här och der visade sina täcka blommor. Rhododendron lapponicum har här enligt Malmgren, som 1864 besökte ön, sitt nordligaste vextställe, och att för öfrigt vegetationen erbjuder någon
Källa: Project Runeberg ·