Sida 338
Kapitel 12
der bakom, som antydde fjordens fortsättning. Den angenäma färden blef emellertid snart afbruten, då vi minst väntade det.
Vi samtalade som bäst om möjligheten att föra Magdalena vesterut på denna väg, då farten på en gång hejdades utan märkbar yttre anledning, och båten stannade i det röda och mjuka lermuddret. Efter åtskilliga försök att hinna flott vatten, funno vi slutligen lika rådligt som nödvändigt att blifva der vi voro, tills den stigande floden åter skulle taga oss loss. Lägsta ebben var snart inne, och vattnet föll med synbar hastighet. Den jemna, röda hafsspegeln var snart förvandlad till en grund, försinande elf. Än här, än der trädde ett nytt parti af den brunröda bottnen småningom fram allt tydligare, och snart befunno vi oss så godt som på det torra, att ej räkna de små rännilar, som öfverallt framsilade på djupare ställen, och närmare stränderna de bredare strimmor af vatten, som betecknade de djupare strömfårorna.
Under det elden uppgjordes i fören af båten och kaffet tillagades, hade vi det bästa tillfälle att betrakta vår egendomliga omgifning. Midnatten var snart inne. Solen, bortskymd af en hög fjellvägg, som i nordvest lodrätt stupade emot den strand vi förut passerat, spridde genom en bred dalgång, i hvilken en glacier nedvällde, öfver fjordens inre och öfver bergen, som i bottnen begränsade densamma, sin milda dager, här och der afbruten af de djupa slagskuggorna från fjellens mörka sidor. Likt högröda, utan ordning strödda sidenband, med allt tydligare vattring, ju mera bottenslammet upprördes, glänste vattenstrimmorna i det klara solljuset; de belysta, röda sidorna af bergen bildade en liflig kontrast emot
Källa: Project Runeberg ·