Sida 337
Kapitel 12
härledde sig af bergarten sjelf, och elfven, liksom hafsvattnet långt ut till sjös, var fullkomligt röd af det slam, som den medförde från bergen, så att vi måste skatta oss lyckliga att i närheten af stranden träffa en grund-is, som försåg oss med det vatten vi behöfde.
Under uppehållet på detta rastställe ankommo båtar från två af de fartyg, som delade vår fångenskap i viken. Den ena båten hade framträngt ända till bottnen af den sydostliga armen och funnit den sluta med ett stort isfjell; den andra, som varit flera timmars väg inne i den vestra armen, hade lika litet, som veterligen någon förut, kunnat finna dess ända. Med anledning af dessa berättelser ändrade vi vår plan och beslöto att besöka den vestra i stället för den östra armen. Efter en stunds uppehåll på en mindre ö i midten af fjorden, der ett och annat ägg af tärnor och ejdergäss oaktadt den sena årstiden insamlades, togs kosan förbi Midterhukens höga fjellkam inåt vestra fjordarmen. Inom kort blef fjordens vatten blodrödt; de väldiga, skarpa fjellryggarne skiftade i rödbrunt och grönt, och hela omgifningen erbjöd i den starka solbelysningen en högst egendomlig anblick. Skaror af hvithvalar frustade omkring oss, än till höger, än till venster, tidt och ofta uppkastande sina smala vattenstrålar. En svag nordlig bris, nätt och jemt tillräcklig att krusa vattenytan, förde oss emellertid i sakta mak allt närmare vårt mål, som vi dock ännu föreställde oss långt aflägset, och detta så mycket snarare, som vi på andra sidan om en smal landtunga, hvilken på afstånd hade tyckts afskära fjorden i hela dess bredd, funno framför oss en ny vattenspegel af oförminskad bredd, och långt bort i innersta bugten en utspringande bergsudde med det blånande skimret
Källa: Project Runeberg ·