Sida 341
Kapitel 12
de mörkt brunröda skuggpartierna, der ett utsprång af fjellet, som förut ej låtit sig urskiljas, tecknade sig med påfallande tydlighet, medan utåt, emot norr, den vida vattenspegeln glänste sarnmetsbrun eller klart tegelröd, allt efter den olika belysning bergen medgåfvo. Med ett ord, jag har aldrig föreställt mig att i verkligheten kunna finna ett motstycke som detta till utsigten öfver ett solbelyst landskap, sedt genom ett blodrödt glas. Utom himmelens rena blå, som hvälfde sig öfver det hela, var allt rödt i olika nyanser, med undantag af en eller annan blekt gräsgrön strimma på de starkare solbelysta bergen. Denna allt beherrskande röda färg är sandstenens, hvaraf de omgifvande, väldiga bergmassorna bestå; och af det fina lerhaltiga slam, hvilket uppkommer vid bergartens söndersprängning genom frosten och af glacierernas slipning, och som af bäckarne föres ut i hafvet, härleder sig vattnets blodröda färg.
Efter några timmars hvila satte vi oss tidigt på morgonen åter i rörelse för att kunna begagna tillfället att med högvattnet lemna vår ofrivilliga ankarplats. Att styra längre inåt den grunda fjorden var ej att tänka på. Vi återvände derföre till den förut omnämnda sandrefveln, som tycktes liksom utgöra gränsen för det egentliga grundvattnet, ehuru äfven på andra sidan refveln var föga öfver en famns djup. Tältet uppslogs, en väldig eldbrasa tillagades af de massor af drifved, hvarmed refveln var nästan öfvertäckt, och vi rustade oss att till fots uppnå fjordens inre. Mina reskamraters jagtifver föranledde emellertid en stunds uppehåll. Talrika renar betade i allsköns ro, och utan att svnnerligen skrämmas af vårt besök, på de spridda frodiga mattorna af Dryas, Polarpilen, m. fl. vexter, som sommarsolen nyss
Källa: Project Runeberg ·