Sida 342
Kapitel 12
framlockat på de stenfria delarne af sandslätten. Två af dem föllo offer för sin nyfikenhet alldeles invid lägerplatsen. Äfven hvithvalarne, som vi en lång stund togo för simmande isstycken, blefvo slutligen så närgångna, att de helsades med några skott, der de stimmade i det solvarma grundvattnet i vår närhet, som de tycktes hafva företrädesvis utsett till sin lekplats, än badande sig i solskenet, långa stunder utan någon märkbar rörelse med nästan halfva kroppen öfver vattnet, — vi räknade på en gång tretio stycken i denna ställning, ännu hvitare genom kontrasten emot den mörkröda hafsytan, — än endast för några ögonblick uppskjutande hufvudena för att blåsa ut.
Vandringen åt fjordens inre var mödosam och tröttande. Lemnad ensam vid passerandet af en strid elf, som föga inbjöd till fortsättande affärden, nådde jag slutligen sjelfva bottnen af fjorden, hvilken efter en skarp krökning omkring den förut omnämnda bergsudden fortgår vid pass en half mils väg vesterut, tills den slutligen finner sin gräns i en stor glacier, som har sitt hufvudsakliga tillflöde från ett väldigt kettilberg, och, såsom i allmänhet torde vara fallet der fjordarne sluta med grundvatten, numera icke når till hafvet. En betydlig elf från det inre af bergen, blodröd liksom fjorden och således antydande, att sandstensbildningen ännu var långt ifrån sitt slut, gjorde allt vidare framträngande omöjligt. Jag återvände derföre och kom mot midnatten till lägret, hvarefter vi tidigt följande morgon anträdde återfärden och inträffade ombord mot natten till den 16 Juli. Det må anmärkas, att vi under denna utflygt i det inre af dalen observerade ända till 16° C. värme i skuggan, den högsta vi under hela sommaren iakttogo.»
Källa: Project Runeberg ·