Sida 343
Kapitel 12
Stiltjen under den första dagen af vår vistelse i Wijde Bay öfvergick till en laber nordan, isen packade sig allt tätare omkring fjordens mynning, och äfven österut förbi Verlegen Hoek var vägen snart stängd, såsom vi erforo af ett bland fångstfartygen, som sökt gå åt det hållet. Först den 14 började vinden blifva sydlig med mulen luft, den friskade allt mer, sjön gick hög från fjordens inre, och vi lättade derföre, för att lägga oss i lä norr om sandrefveln, der vi ankrade på tre famnars ler- och sandbotten. Mot aftonen vexte vinden till full storm, ketting stacks ut och äfven det andra ankaret fälldes. Vi väntade att isen i fjordens mynning skulle skingras af denna storm, men detta blef ej händelsen, ty följande dag, då det blef stillt, satte isen för strömmen än längre in i fjorden och var snart nästan ända inpå vår ankarplats. Mot middagen blåste åter nordlig vind, som förde isen ännu närmare oss. Blomstrands exkursionsparti hade ännu ej återkommit, men vi måste söka skydd för isen, och satte till segel, för att om möjligt söka oss förbi Grey Hook och ankra i Liefde Bay. Vi uppbyggde på stranden en stenvård, nedlade der en underrättelse om vår plan, lättade ankar och kryssade upp mot Grey Hook, men isen låg här alltjemt lika ogenomtränglig, och vi vände tillbaka till vår första ankarplats söder om näset vid Aldert Dirkses bugt.
Den nordliga vinden öfvergick först mot den 18 till frisk sydlig kultje, som syntes blifva ihållande och lofvade att öppna vårt fängelse. Alla exkursionspartier vände derföre tillbaka från sina långa utflygter. Mot morgonen den 19 visade sig den närmaste pack-isen också mera gles; vi lättade derföre, och för andra
Källa: Project Runeberg ·