Sida 350
Kapitel 13
återkommande fångstfararne, hvilka på det skoningslösaste sätt plundra dem på ägg och dun. Allt tages utan urskillning, äggen må vara friska eller nära utlegade, hela tunnor samlas deraf och föras till fartyget. Först der undersöker man, om rofvet är brukbart, och är detta ej händelsen, störtas det i sjön; eller om man funnit sig hafva för sent inträffat vid ejderväret, är ej ovanligt, att man i förtreten åtminstone så till vida tillfredsställer sin förstörelselusta, att man, genom att kasta stenar i redena, betager fogeln lusten till förnyad äggläggning på samma ställe.
Ej mindre förödande än lystnaden efter äggen, som i friskt tillstånd gifva en särdeles kraftig och närande föda, är den ännu mera vinstgifvande dunsamlingen. Den handfull dun, som fogeln sjelf plockar från sitt bröst och breder öfver den lilla fördjupning i gruset, hvilken bildar hans konstlösa rede, kan i vigt skattas till två eller tre lod, och till åstadkommande af ett halft lispund hafva sålunda mellan hundra till hundrasextio gäss måst lemna sina bon och på samma gång förlorat sina ägg, hvilka, beräknade till sex stycken för hvarje bo, skulle gifvit 600 till 960 ungar. Följderna af en dylik jagt äro också lätta att märka, ty ejderholmar, som ännu i mannaminne gifvit tusen skålpund dun och derutöfver, lemna numera knappåst så mycket, som är tillräckligt till ett par medelmåttiga dunbolstrar. Också har dunsamlingen numera nästan helt och hållet förlorat den betydelse, som den ännu för några decennier tillbaka egde, då den regelbundet lemnade ett ej ringa tillskott till den vinst, hvalross- och renjagten inbragte, och då det till och med inträffade, att en och annan spetsbergsfarare gjorde
Källa: Project Runeberg ·