Sida 368
Kapitel 13
säga, att hela landet är täckt af is, ur hvilken endast här och der enstaka fjellryggar frambryta.
Längs med en af dessa glacierer styrdes kosan mot en af demera i ögonen fallande bergsuddarne, som vi antogo utgöra norra gränsen för Hamburger Bay, men som vi sedermera funno vara det bekanta Cap Mitra, biskopsmössan — så benämnd för dess egendomligt tveklufna spets —, som Scoresby bestigit en af de få gånger, han var i land på Spetsbergen, och der han, då han uppkommit, måste sätta sig grensle öfver bergskammen, för att kunna bibehålla sin plats. Den obetydliga bugt, som bildas af denna bergsudde i söder och af den stora glacierer! i norr, blef det slutliga målet för exkursionen och de omgifvande bergen föremål för en närmare undersökning.
Bergarten, som utgjordes af särdeles karakteristisk gneis- och glimmerskiffer i olika former och artförändringar, gaf till känna, att vi redan hunnit utom den egentliga granitregionen, som kan anses upphöra straxt söder om Magdalena Bay. Någon skarp gräns emellan de två bildningarne kan dock ej gerna uppdragas, ty redan på Amsterdam Eiland och Dansk-ön börjar graniten antaga en mer eller mindre gneisartad byggnad. Fjellbildningen visar emellertid en stor afvikelse från det egentliga granitområdet, ty bergen blifva mindre isolerade, och långsträckta fjellryggar i egentlig mening börja allmännare förekomma, på samma gång kettilformen mindre tydligt framträder. Fjellkammarne äro påtagligen ej mera så vildt sönderrifna, och det jemförelsevis vida mindre betydliga stenraset vid fjellsidorna gifver tillkänna gneisens och de liknande bergarternas större förmåga att motstå frostens och köldens inverkan.
Källa: Project Runeberg ·