Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861

begyntes, styrde vi på vinst och förlust mot östra landet. Bränningarne gjorde landstigning omöjlig, men efter en ansträngande rodd emot sjö och vind längs stranden uppnåddes slutligen den åt öster inskjutande mindre fjordarmen, som gaf lä för vinden, och för denna gång blef resans mål. Under nära ett dygns uppehåll i denna lilla vackra fjord med präktiga fjell och talrika glacierer, ej olik Magdalena Bay, var tillfälle nog till undersökande af de närmare omgifningarne, hvarvid särskildt glaciererna togo uppmärksamheten i anspråk.

Från höjden af den i fjordarmens riktning fortlöpande bergsryggen erbjöd sig en förträfflig öfverblick öfver trakten. I nordvest låg den stora bottenglacieren med sin väldiga, vildt sönderbrutna isbräcka öppen för utsigten och endast till en mindre del skymd af de framskjutande Midterhuksfjellen, som, ehuru sammanhängande med fastlandet eller åtminstone ej genom öppet vatten derifrån skilda, likväl härifrån sedda snarast hade utseendet af en helt och hållet isolerad, i fjordens riktning utsträckt, ansenlig bergö. Till höger derom, i bottnen af den östligare fjordarmen, utbredde sig den oerhörda is-slätt, som långt österifrån — skymd af de innerst liggande höga strandkedjorna och längst i norr begränsad af här och der uppskjutande skarpa fjellspetsar — sträcker sig förbi denna fjordarm i rät vinkel mot dess riktning och, utan att hejdas af Midterhuken, först i den vestligare liggande finner sitt egentliga utlopp. Utbredd för våra ögon ligger under oss den mindre fjordarm, der vi för tillfället befinna oss, med sina branta qvarzitfjell och innerst de tydligt urskiljbara ismassorna af den i sjön utmynnande bottenglacieren med dess omgifvande vackra fjellpartier.