Sida 398
Kapitel 15
den s. k. Langören,.men träffa icke det djupaste vattnet, utan råka in bland bränningar. En hvit strimma rätt förut röjer ett undervattensskär, som ligger i vår väg, men nu är det för sent att undvika det. I nästa ögonblick äro vi der. Vilda brottsjöar tumla om hvarandra. Det tyckes som om vågorna tagit vilse om sin riktning, i rastlös brådska jagande den ena den andra och på samma gång motande hvarandra i sin väg. Det hvita skummet yr omkring oss, men — en och annan störtsjö öfver bord, en egen känsla af beklämning, som för några ögonblick intager oss, — och vi äro åter på djupare vatten, der brottkampen emellan sjögången och hafsströmmen gör sig mindre märkbar, böljorna gå som förut sin jemna, regelbundna gång, och den hvita skumranden redan ligger långt bakom oss.
På flera ställen försökte vi nu att landstiga, men hindrades öfverallt af glacierer och bränningar. Vi måste hålla sjön, men seglade så nära fastlandet som möjligt. Klipporna der bestå till det mesta af hårda skifferarter. Vi styrde in i S:t Johns Bay, i afsigt att der taga nattqvarter. På stranden af denna vik, som är liten och vacker, knappt trefjerdedels mil lång, och med en glacier i bottnen, gjorde vi en utflygt, hvarunder en räf blef skjuten. De omgifvande klipporna bestå af ett grofkornigt konglomerat af rundslipade qvartzstycken, hvilket vexlar med lager af en ömsom grön, ömsom svart, vackert glänsande skiffer. Vi funno snart omöjligheten att någorstädes vid land lägga till med båten, och gjorde derföre omkring kl. åtta på morgonen fast vid en grundis nära stranden, der vi lade oss till hvila.
Under tiden lättade dimman och vinden upphörde, så att vi nu fingo ro fram ett stycke väg längs med
Källa: Project Runeberg ·