Sida 399
Kapitel 15
den låga stranden. Vinden blåste dock snart upp, udde efter udde passerades, och vi hunno det låga strandref, som begränsar Isfjorden mot norr, och som bär det hemska namnet Dödmansören, till följd af ett der för flera år sedan begånget mord. Vi styrde kurs på Green Harbour, den vestligaste af de i södra stranden af Isfjorden inskärande vikarne, för att träffa något fartyg, som vore stadt på återfärd och enligt jagtfartygens vana der tagit in för att förse sig med renar. Ganska riktigt träffades der den förr omnämnde Mattilas med sin jakt, och kort efter midnatt den 23 förtöjde vi båten vid dess sida och gingo ombord. Vi blefvo gästvänligt emottagna af den fryntlige finnen, trakterades med renstek, och fingo friska helsningar från Aeolus, hvarpå vi lade oss till hvila i vår båt.
Isfjorden är, afräknadt Storfjorden, som egentligen är att anse som ett sund, utan fråga Spetsbergens ansenligaste fjord, och erbjuder redan genom sin vida, präktiga vattenyta, utan afseende på de omgifvande fjellen, en verkligen storartad anblick. Med en bredd af fem till sex mil inskjuter den i en mängd armar djupt in i landet, i söder den nämnda Green Harbour och Advent Bay jemte Coal Bay och den ännu ansenligare Sassen Bay; i öster fortsättes den flera mil, i två genom en äfven här befintlig Midterhuk åtskilda armar.
Fjellbildningen vid Isfjorden är i många afseenden intressant. Endast närmare hafskusten och framför allt pa norra sidan bibehåller bergsbildningen den vanliga Spetsbergskarakteren, sådan denna företrädesvis på vestkusten framträder i vilda sönderrifna fjell, här och der afbrutna af mäktiga glacierer. Kalk och qvartzit i mer eller mindre stupande, vridna och bågböjda lager utgöra
Källa: Project Runeberg ·