Sida 35
Kapitel 2
någon betydligare fångst ännu ej kommit i gång; men början synes lofva mycket för framtiden och förtjenar de fiskeriidkande nationernas, isynnerhet norrmännens hela uppmärksamhet. Malmgren meddelar, från sin senaste resa, att vissa fiskarter, som ega vigt för handeln, uppträda här i stor ymnighet: torsk (Gadus morrhua), hälleflundra eller queite (Hippoglossus maximus), kolja eller hyse (Gadus æglefinus), den för tranberedning vigtiga hajen, haakjæring (Scymnus microcephalus), hvaraf endast lefvern användes, och den lika läckra som till färgen präktiga kongsfisken eller uern (Sebastes norvegicus).
Haakjæringfiske idkas numera årligen med flera fartyg från Ost- och Vestfinmarken icke blott här, utan stundom äfven vid Spetsbergens vestkust till och med på 78° N. Lat. Trovärdiga ishafsfarare veta omtala, att torsk under våren finnes samlad vid Beeren Eiland i dylika massor, som i Finmarken och Lofodden benämnas »torskeberg». Hälleflundran tyckes här vara särdeles talrik. Den skeppare, som 1864 förde den svenska expeditionen till Spetsbergen, berättade sig en gång på en kort stund med handsnöre hafva upphalat ej mindre än trettio större flundror, af hvilka ingen vägde mindre än en half, men mången mer än en hel våg eller omkr. 42 svenska skålpund. En och annan hvalrossfångare plägar också under återresan från Spetsbergen anlöpa ön, om vädret det tillåter, för att fiska hälleflundror, som af all fisk i Finmarken står högst i pris.
Äfven af lodde (Mallotus villosus), som är vigtig för torskfisket, der den begagnas till agn, tror man sig hafva sett stora stim, och sannolikt är, att sillen ej heller saknas här, ty Malmgren iakttog honom 1864
Källa: Project Runeberg ·