Sida 34
Kapitel 2
Pooles nyssnämnda resa jemte den som företogs af honom 1611 gaf anledning, att man upphörde att uteslutande jaga hvalrossar och begynte att förfölja hvalarne, ett vida förmånligare byte, hvarföre man äfven var tvungen att förflytta fältet för fångsten längre mot norr till Spetsbergens vest- och nordkust. Beeren Eiland besöktes likväl ofta såväl af engelsmännen som af holländarne, ehuru ön förlorade sitt värde som jagtplats i jemförelse med Spetsbergen, ända till dess hvalarne blifvit nära nog utrotade och sälar samt hvalrossar åter började anses som godt byte. Ifrån 1820 således, då hvalfångsten kan anses vara slutad i dessa trakter, kan man antaga, att norrmännen, hvilka jemte ryssarne egentligen numera voro de enda nationer som bereste Spetsbergen, åter började drifva hvalrossfångsten vid Beeren Eiland, och det med sådan oklok skoningslöshet, att numera väl knappast ett af dessa märkvärdiga djur kan få ses i nejden af ön. Ännu 1827 såg Keilhau en hvalrosshjord på öns strand; men detta är troligen bland de sista åren som de funnos der i större mängd, ty man öfvervintrade ofta under denna tid på ön och fortsatte förstörelseverket hela året om. Intet slag af djur försmåddes: fogel, räf, björn och hvalross, allt utrotades af vinningslystnaden; ja man dödade blott för att döda, obekymrad om man ens kunde föra med sig allt sitt byte och lemnade högar af kadaver qvar på stranden, utan att betänka att stället derigenom måste blifva skydt af de qvarlefvande djuren. På detta vis har Beeren Eiland längesedan upphört att vara en källa till rikedom genom hvalrossfångst. Dess omgifning har i stället under senare åren börjat lemna riklig sysselsättning för Norges företagsamma fiskare, ehuru
Källa: Project Runeberg ·