Sida 407
Kapitel 15
Efter återigen en sträcka af sandsten vidtog ett mäktigt lager af en hård lerskiffer, lossnande i oregelbundna stycken, med glatta och rundade afsöndringsytor, här och der förande ymnigt inströdda, alltid lika otydliga vextaftryck och ej sällan tätt späckad med egendomliga, merendels klotformiga, mera sällan päron- eller flask-formiga konkretioner, omvexlande från en tum till nära en fot i diameter och till sin massa hufvudsakligen bestående af kisel. Dessa lager genomsättas närmare stranden af ett nästan fullkomligt lodrätt stående skikt af hård, hvit sandsten, samma i ögonen fallande skikt, som, fortlöpande längs hela fjordstranden, genast vid inseglingen till Green Harbour ovilkorligen ådrager sig uppmärksamheten, såsom ensamt framspringande ett långt stycke ut i sjön.
Den omnämnda bäckklyftan var sträckvis höljd af hårdfrusen snö, som låg hvalfformigt från den ena sidan till den andra öfver den ofta ganska breda strömfåran; men i de flesta fall framträdde de tvert öfverskurna bergväggarne fullkomligt fria, om de också ingalunda alltid voro omedelbart tillgängliga. Man hade det bästa tillfälle att iakttaga stupningen af lagren, som tydligen varit utsatta för våldsamma rubbningar; än ifrån den förut uppgifna af omkring 40° — 45°, allt mera närmande sig vertikallinien — eller här och der till och med öfverspringande denna — och med fallet tverbrant åt vester, än med skikterna tydligt vridna och bågböjda.
Det torde knappt vara att betvifla, att alla dessa öfver qvartziten lagrade, mer och mindre starkt emot öster stupande sandstens- och lerskifferbäddar tillhöra en och samma bildning, uppgående efter ögonmått till en sammanlagd mäktighet af omkring 2000 — 2300 fot.
Källa: Project Runeberg ·