Sida 408
Kapitel 15
Att de å andra sidan äro fullkomligt identiska med de på motsatta fjordstranden, till ungefär samma vertikala höjd öfver hafvet efterhand uppstigande horisontala aflagringarne, kan ännu mindre vara tvifvel underkastadt, så vidt annars de petrografiska karaktererna vid frågan om bergsbildningar, som omedelbart tillstöta hvarandra, få i någon mån afses. Vi möta således här en ny anledning till en fjordklyftas bildning, väsentligen afvikande från den annars ofta sannolika, såsom t. ex. vid Cross Bay, der lagren stupa nästan tverbrant åt motsatta väderstreck, under det de i Green Harbour på ena sidan bibehållit sitt ursprungligen horisontala läge, på den andra deremot ställt sig till en del fullkomligt vinkelrätt emot horisonten. Det kan svårligen tänkas hafva skett på annat sätt, än att en ensidigt vesterifrån uppåt tryckande kraft på en, gång upplyftat och sammanpressat skikterna, tills de slutligen på en punkt, der den nuvarande fjorden befinner sig, tvert afslitits, och med detsamma de störande orsakerna längre österut upphört att göra sig mera märkbart gällande.
Å andra sidan torde med skäl kunna antagas, att de våldsamma rubbningar, som sålunda egt rum, inträffat i en långt aflägsen period och samtidigt bestämt såväl qvartzitens som den deröfver lagrade sandstenens och lerskifferns närvarande läge. Redan i det föregående är antydd den för bådadera, qvartziten såväl som de relativt yngre bildningarne, omisskännliga gemensamheten i strykning och fall. Samma starka kastningar, samma vridna och bugtade lager, som t. ex. den blå lerskiffern så tydligt företer, återfinnas endast i större skala upprepade i de höga qvartzitfjelien längre vesterut. Att för öfrigt den verksamma kraften varit vida mäktigare,
Källa: Project Runeberg ·