Sida 410
Kapitel 15
herrskade. Efter ungefär en half mils vandring, kom jag slutligen till flodens ursprung, en särdeles täck, af branta fjell omsluten insjö, i hvilkens klara vatten renarne tycktes med välbehag spegla sig. Derifrån vände jag tillbaka till lägerplatsen och lade ännu samma eftermiddag ut från land, för att vidare fortsätta färden emot Advent Bay, der vi hoppades anträffa vårt fartyg.
Green Harbour har utom sina minnen från hvalfångstens tid, hvilka nu fallit i glömska, äfven många andra. Här hafva, enligt Professor Lovén, norrmännen på senare tider haft ett etablissement, der de öfvervintrade, och deras boning fanns ännu qvar, då han 1837 besökte stället. Här hafva äfven ryssarne en längre tid haft sin hufvudstation för jagten under vintern, och i den ryss-stuga, som ännu står qvar, genomlefde den ryske jägaren Sharostin enligt uppgifter af engelska generalkonsuln Crove, som haft mycket att göra med Spetsbergen, i tretionio vintrar — en gång femton år efter hvarandra — utan att lemna ön, och fann der äfven slutligen sin graf. Professor Lovén, som försökte att finna denna bland de många andra grafvarne, hade af norska spetsbergsfarare hört honom beskrifvas som »en liten, frodig, rödlätt, hvithårig, munter man, en patriark af eget slag.» Ingen har vistats der så länge som han, och få komma väl att göra det, och så länge Green Harbour finnes, skall väl hans minne bevaras, åtminstone af dem, som komma dit. Green Harbour besöktes äfven 1858 af Torell, Nordenskiöld och Quennerstedt.
Under det vi passerade mynningen af Green Harbour, mötte vi drif-is, som gjorde oss obetydligt hinder, men på samma gång beredde oss tillfälle att skjuta en
Källa: Project Runeberg ·