Sida 424
Kapitel 15
bekräftade Blomstrands och Dunérs uppgifter om isen. Lugnade för alla vådor för ögonblicket öfverenskommo vi emellertid att i alla händelser begagna sydvestvinden, så motig den ock var, för att så snart som möjligt komma fria från fjorden och dess faror. Strömmen var med och vinden frisk, men jagtpartiet hade ej återkommit förr än klockan åtta e. m., hvarföre vi måste ligga qvar till morgonen för att afvakta strömmens kantring. De fysikaliska instrumenterna och öfriga landsatta effekter hade emellertid under eftermiddagen blifvit tagna om bord, underrättelser till Torell nedlagda i rysstugan, och allt var klart för segling. Vi lade oss till hvila vida lugnare än vi stigit upp, den 6 September tidigt på morgonen hissade vi segel, vid middagstiden hade vi lemnat Advent Bay och började kryssa i Isfjorden. Vinden var en laber sydvest och det gick oändligt långsamt framåt. Isen var emellertid fördelad och gjorde intet hinder; den drog sig dessutom allt mera mot södra kusten och fyllde Advent Bay. På morgonen den 7 vände Magdalena i mynningen af Coal Bay, men först klockan fem e. m. var hon i mynningen af Isfjorden, träffade åter is, och hade att segla deri hela första vakten den 8 September. Klockan åtta f. m. var denna is passerad, åt vester och norr låg hafvet fullkomligt öppet, och endast mot sydost låg drif-is packad, som sannolikt spärrade Spetsbergens sydligaste fjordar, Bell Sound och Horn Sound».
Dit skulle nu kosan styras. Magdalenas naturforskare, Goes och Smitt, som öfverallt der hon varit med glad och ospard möda rikligen insamlat hafvets och landets alster, längtade att slutligen få genomsöka äfven dessa vikar; Blomstrand hade, i de vackra upptäckter
Källa: Project Runeberg ·