Sida 41
Kapitel 2
monument, än en ofantlig pokal eller seglet af en båt, än ett bord eller en svamp med smaragdgrön fot och välformad snöhvit hatt, än är det en svan med sin långa hals och hvita fjädrar. Än är isstyckets yta vågrät och låg, än är dess ena ända nedtryckt och den andra uppstående och vildt brusten; brottytorna skifta af blått och grönt, snö betäcker de öfra ytorna, som stundom äro färgade af mörkt grus, som de medfört från den strand, hvarifrån de kommit. Är hafvet också stilla, glida likväl dessa skepnader för strömmen om hvarandra, och taflan vexlar ständigt, än belyst af den låga midnattssolen, än till en del höljd af dimma. Det är vågorna, som med sitt rörliga arbete i vattenbrynet skölja och slicka bort en del af den fasta ismassan och forma den till dessa bilder, och lemna både öfver sig hängando partier och under vattnet, något djupare, utskjutande spetsar, dolda försåt för den ovarsamme seglaren.
Den 13 Maj middagstiden voro vi på 74° 25' N. L. och 17° 3' O. L. och hade således under sista dygnets kryssningar kommit något nordligare och vestligare. Vinden var hela dagen nordlig, vädret kallt, och något snö föll emellanåt; men i dessa trakter hade vi ej att vänta något annat. Beeren Eiland förlorades på eftermiddagen ur sigte. Hafhästar visade sig ibland isen mera sparsamt, hvaremot alkorna blefvo talrikare. De förra flögo som vanligt efter fartygen och slogo ned i deras kölvatten, alkorna inväntade dem deremot, döko ned under deras kölar och voro efter en stund åter synliga ett godt stycke från sidan.
Den 14 Maj på förmiddagen hade vi ännu ymnig drif-is, slät bay-is eller, såsom spetsbergsfararen äfven
Källa: Project Runeberg ·