Sida 40
Kapitel 2
och i denna står en med isen förtrogen man af besättningen; han är utkiken, fartygets öga, som spejar vidt omkring, för att finna en led, der man kan komma fram; hans vink följa skepparen och rorgängaren, på hans ord lyssna alla, och alle man äro på däck, för att staka fram fartyget, om det behöfves, och freda dess sidor från de svåraste isblocken, allt under rop och larm, då och då afbrutet af utkikens »luff» (lova) och »fall», som varnande ljuder från höjden. Vinden kan vara frisk, men hafvet är stilla, dess rörelser äro dämpade af de flytande massorna, och endast en storm förmår framkalla någon dyning; eljest vore faran vida större. Fartyget vänder än på ena, än på andra bogen, än finner det för en stund en mera öppen väg; men hur det är, får det mottaga mången stöt och behöfver väl sin förstärkta stäf och bog, sin inre förtimring, och skepparens hela vaksamhet att rodret ej må skadas. För de fleste af oss var det något nytt, när fartyget första gången med god fart törnade mot ett isblock och det brakade i dess fogningar; men någon yttrade, då: »detta skall hädanefter blifva vår musik», och snart voro vi vana dervid. Ett mindre fartyg har här fördelen framför ett större; det är jemförelsevis starkare och finner lättare sin väg.
Isen sjelf saknade ej för våra ovana ögon ett egendomligt nyhetens behag. Väl torde en och annan resebeskrifvare med öfverdrift hafva tecknat intrycket af isens vexlande former, men skådespelet är dock alltid fängslande. Från salningen tror man sig se en vidsträckt skärgård af simmande öar af mångfaldiga skepnader och färgskiftningar. Än är det ett väldigt block, uppburet af tvenne otympliga pelare, ej olikt ett forntida
Källa: Project Runeberg ·