Sida 488
Kapitel 16
såsom tillhörande stenkolsformationen, och såg dessa lager betäckta af andra nästan vågräta lager af samma tertiära bildning med aftryck af blad, hvilken han iakttagit vid Midterhuken. Den 24 Juli gingo de åter till segels, och ankrade den 28 i Green Harbour i Isfjorden, som de undersökte till den 2 Augusti, då de styrde norrut. Den 4 voro de vid Amsterdam Eiland, den 7 i en annan hamn mellan Norskön och Cloven Cliff, den 10 i Magdalena Bay, den 13 i English Bay, den 16 i Advent Bay i Isfjorden. Der stadnade de till den 22, då de afseglade med afsigt att söka de tusen öarne, men en ostlig storm tvang dem att i stället sätta kurs på Hammerfest, dit de anlände den 28 Augusti, med en rik skörd af iakttagelser och samlingar frän alla de olika ställen de besökt.
Slutligen hafva äfven engelska turister sedan några år funnit vägen till Spetsbergen. Lord Dufferin gjorde 1856 en utflygt till dess vestra kust, och James Lamont jagade der somrarne 1858 och 1859. Dennes sista resa gällde den dittills så godt som obekanta ostkusten af Stans Foreland och Storfjorden, hvilka trakter han skildrat i sitt värdefulla arbete: »Seasons with the seahorses.» Sist besöktes Spetsbergen af Al. Newton och Birkbeck, hvilka 1864 der gjorde ornitologiska studier.
Sådan är den skiftande raden af menskliga sträfvanden, som utgör Spetsbergens historia. Först kom den råa lystnaden, som för nyttans skuld skonlöst förstörde naturen, utödde de väldiga hvalarne, och, när detta var gjordt, anföll de svagare djuren. Men i dess spår följde vetenskapen, med hänförelse skyndade villiga händer till forskningens arbeten, och nationer bidrogo
Källa: Project Runeberg ·