Sida 506
Kapitel 17
var en tid till hjelp, och kl. 6 1/2 om morgonen den 23 September låg skonaren på sin förra ankarplats i Tromsö. Magdalena åter hade, sedan hon skildes från honom, styrt mera ostligt i afsigt att komma till Beeren Eiland, dit hon hade ordres att gå. Hon kom utom den sydliga strömmen och dess blåa vatten, den 19 hade hon storm och töcken, och man var ej ens säker, om man hade ön i öster eller vester, ehuru den brytande sjön gaf tillkänna, att man var vid bankarna i hennes närhet. Efter stiltje den 20 blef det åter god vind den 21, om morgonen den 22 sågs ön Sorö nära Hammerfest, den 24 om aftonen gick Magdalena till ankar vid Karlsö, och den 27 September på aftonen var hon i Tromsö.
Bland de första som kommo ombord voro två af de kaptener, som med oss delat fångenskapen i Treurenberg Bay, och med glädje genomlefde vi med dem i minnet förflutna dagars äfventyr.
Fartygen lossades och aflemnades till sina egare, besättningen afmönstrades. Vårt gemensamma arbete var slutadt. Med liflig känsla af tacksamhet till de många, som i Tromsö med välvilja och gästfrihet emottagit oss och med råd och dåd främjat vårt mål, och ej minst till de raska och kraftfulla män vi i ishafvet lärt känna såsom befälhafvare på norska Spetsbergsfartyg, beredde vi oss att lemna Finmarkens vänliga hufvudstad. Ännu en gång samlades vi för att saga ett hjertligt farväl åt Lilliehöök och Kuylenstjerna, som med så mycken duglighet till allas belåtenhet skött sitt ansvarsfulla uppdrag att föra våra fartyg, — och inom få dagar hade vi gått åt skilda håll. Torell med flera återvände öfver Trondhjem och Christiania, Nordenskiöld gick genom Lappland öfver Haparanda till Stockholm, endast Goës
Källa: Project Runeberg ·