Sida 50
Kapitel 2
trott sig kunna varsna, upptäcktes den 21 och visade sig allt tydligare. Det var Spetsbergen.
Efter att begge fartygen med den friska sydosten styrt mot norden, dervid Aeolus först gjorde ett slag åt N.W., tills han omkring kl. 2 f. m. blef fri för drif-isen, voro de vid middagen temligen nära hvarandra, och enligt pejling af det land, som nyss dykt upp ur böljorna, på 77° 54' N. L. och 10° 35' O. L., hvilket i det allra närmaste öfverensstämde med loggböckernas bestick.
Kl. 1/2 6 på morgonen igenkände man från slupen fjelltopparne kring Bellsund och Isfjorden, och kl. 9 sågs från båda fartygen Prins Charles Foreland. Middagstiden sågo vi redan tydligt dess ännu snöhöljda, spetsiga toppar, och ströko på eftermiddagen för frisk, numera nästan förlig vind förbi dess långa kuststräcka. Landet påminte mycket om Norge, sådant vi lemnade detta i sin vinterdrägt, endast att de i hafvet brant stupande glacierbräckorna med deras sköna grönblåa färg tydde på en vida kallare natur. Ett lågland af helt ringa utsträckning delar ön i tvenne massor af vildt sönderrifna, fastän ej särdeles höga alper. Ur ett chaos af spetsar och kammar höjer sig här och der en enstaka fjelltopp öfver de öfriga, den väldiga tvåklufna »Sortepynt» (de gamle holländarnes Zwart-Hoek) med sin mörka fjellmassa, som starkt afsticker mot den omgifvande snön, och det präktiga, sadelformiga, omkring 4.500 fot höga, från foten till toppen snötäckta berget på öns norra ända. Vinden var isynnerhet på eftermiddagen genomträngande kall, temperaturen vexlade mellan — 3° och — 4° C, men hafvet var likväl fullkomligt isfritt, med
Källa: Project Runeberg ·
