Sida 57
Kapitet 3
svaga vindkasten. Dess skeppare, den erfarne quänen Mattilas, underrättade dem, att äfven norrut ett isband fullkomligt stängde passagen, såsom man tydligen kunde skönja från hans korpnäste. Med denna upplysning vände de åter mot fartygen, en stund gynnade af en nordlig bris, som likväl snart dog ut, så att årorna måste tillgripas, och kommo ombord den 23 Maj kl. 7 på morgonen.
Under hela färden till höjden af Vogelsang hade ej några andra djur visat sig än alkor och teistar, som i ofantliga skaror drogo norrut, för att återuppsöka sina gamla häckplatser. Samma natt såg man från fartygen stora flockar af gäss (Anser Bernicla) draga mot nordost, kanske till något land ännu nordligare än Spetsbergen. Om tillvaron af ett sådant land hålla sig hvalrossjägarne fullkomligt öfvertygade deraf, att, som de berätta, huru långt man än må komma norrut, dylika skaror af foglar ses med ilande fart styra sin kosa ännu längre mot norden.
»Vi voro som bäst sysselsatta med granskningen af denna hypothes, hvilkens utredande tillhör framtiden, då vi afbrötos af ett äfventyr, som så mycket mindre bör lemnas utan beskrifning, som det för oss hade nyhetens hela behag och derföre blef mer än vanligt lifvadt. Två man af båtbesättningen voro, som förut blifvit nämndt, harpunerare och bland de bästa hvalrossjägare, man kunde finna. Gevären lågo tillhands laddade med spetskulor, de blankslipade lansarne, de noggrannt uppskjutna fångstlinorna lågo på sina ställen, och harpunerna hängde i fören, der harpuneraren satt, och liksom den ej mindre skicklige lotsen, hvilken styrde båten med akterårorna, ifrigt spanade efter rof.»
Källa: Project Runeberg ·