Sida 58
Kapitet 3
»Hittills hade likväl intet varit i sigte, men nu tillkännagaf rorsmannen, att han såg hvalrossar på ett håll, som han med handen utvisade. I denna riktning sågos på isen två små svarta punkter, hvilka ett ovant öga på ett så ofantligt afstånd aldrig skulle upptäckt och än mindre hos dem kunnat spåra den ringaste likhet med djur. Jägarne påstodo emellertid, att det var två sofvande hvalrossar på ett isstycke, och vi fortsatte rodden en stund, i afsigt att kunna bedöma, huru långt in bland drif-isen djuren lågo. En kort rådplägning hölls om den genaste och lättaste vägen att komma dem på lifvet: vi valde att gå in i en öppen ränna eller bugt i isen, vid hvars slut det återstod att söka sig fram mellan isstycken omkring 100 alnar, för att komma inom skott- och kasthåll. Ännu i början af den hastiga färden genom rännan hade djuren för våra ögon ej annat utseende än af två gulbruna oformliga klumpar. Plötsligt stucko tvenne hvalrossar helt nära båten upp sina hufvuden öfver vattenytan, med sina två långa, hvita, från munnen nedskjutande betar. En del af sin trinda kropp höjde de ur vattnet, betraktade båten, och döko åter hastigt ned med hufvudet förut. Efter några ögonblick kommo de åter upp, men det ansågs bäst att ej förfölja dessa, för att icke tilläfventyrs skrämma dem, som först utsetts till byte. Emellertid hade vi kommit dessa så nära, att harpuneraren upphörde att ro, fästade linan vid harpunen och stack denne på sin stång. Härunder stod han i fören och tecknade med handen den väg han önskade att båten skulle styras. Högst få ord, blott de nödvändigaste yttrades, helt ljudlösa smögo sig de åtta »mufflade» årorna genom vattnet, och tyst, men i
Källa: Project Runeberg ·