Sida 59
Kapitet 3
hastig fart gled båten öfver dess yta. Djuren rörde sig ej. Ändtligen lyckades det att komma i skjul bakom ett väldigt isblock. Man behöfde nu ej längre befara, att djuren skulle blifva skrämda, och började att med åror och båtshakar efter harpunerarens anvisning arbeta sig fram mellan isstyckena. Snart var båten tätt under det stora isblocket, mot hvilket en långsam dyning, som häfde de mindre ismassorna i en gungande rörelse, bröt i starka bränningar. Dessa måste undvikas, och båten kom åter inom synhåll för hvalrossarne, och ehuru det af bränningen förorsakade bullret till större delen förtog ljudet af båtens rörelse i isen, dröjde det ej länge, innan djuren började röra sig och det ena höjde hufvudet. Ögonblickligen stod båten stilla, alla hukade ned sig så godt de kunde, och snart hviskades det: »de äro stilla.» Harpuneraren ställde sig med harpunen färdig till kast och gevären lades så nära till hands som möjligt. Ännu några famnar och harpunen hade kunnat nå dem, då djuren åter lyftade upp sina hufvuden, betraktade oss med stolta blickar och höjde främre delen af kroppen, hvarvid den tjocka huden på halsen lade sig i stora veck. »De gå ned! Skjut!— jag den, du den — tätt bakom örat!» Båten stannade, harpunen hven genom luften och två skott brunno af. Båda djuren sjönko ned på isen, det ena orörligt — lotsens kula hade träffat — det andra med tecken till lif. Dunér räckte sin bössa åt rorsmannen. Åter en knall, och en blodström från halsen visade, hvar skottet träffat. Djuret reste sig upp till sin halfva längd. »Skjut, jag hinner ej taga bössan!» ropade Uusimaa åt Chydenius. Skottet gick, djuret sjönk, och en ny blodström från bröstet ingaf hopp om att det fått nog; men hvalrossen
Källa: Project Runeberg ·