Sida 60
Kapitet 3
var redan med en del af sin kropp utom iskanten, sjönk ned i vattnet och försvann.»
»Båten sköts nu fram till kanten af det låga isstycket, på hvilket vi alla sprungo upp. Den qvarliggande hvalrossen, ett djur af tio fots längd, erhöll för säkerhets skull ett lansstyng och beröfvades sin hud med dess tre tum tjocka späck, och sitt hufvud med de 1 1/2 fot långa elfenbenslika tänderna. Denna gång hade bössan och ej harpunen varit det afgörande vapnet. Kulan hade ganska riktigt träffat bakom örat, det enda ställe der hon ögonblickligen dödar, ty råkar hon ett annat ställe af hufvudet, plattas hon mot dess otroligt fasta benbyggnad eller träffar en del af hjernan, hvars förstöring ej medför omedelbar död. Intränger hon i någon annan del af kroppen, stannar hon oskadlig i det tjocka späcklagret, — man får ofta hvalrossar, som hafva kulor i späcket — eller ock följer ej döden, förrän djuret hunnit i vattnet, såsom nu var händelsen. Träffas en simmande hvalross dödligt, sjunker han genast, och derföre bör bössan då användas endast för att förvirra honom, till dess han kan nås af harpunen, ty denna och lansen äro dock alltid hufvudvapnen i denna jagt. Vi hade knappt hunnit kasta loss vår båt, innan en otalig mängd måsar, som strax efter djurets fällande församlat sig i närheten, slog ned för att frossa på dess qvarlemnade kropp. Nu som alltid var stormåsen (Larus glaucus), som af den gamle Martens för dess värdiga hållning fick namnet »Borgmästaren», den ifrigaste och mest oblyge bland gästerne, dernäst den sköna, snöhvita ismåsen (Larus eburneus), Martens' »Rådsherre», och till dem sällade sig äfven en och annan »Krykkie» (Larus tridactylus) och hafhäst.»
Källa: Project Runeberg ·