Sida 61
Kapitet 3
»Länge hade ej färden varat, innan vi åter fingo sigte på två simmande hvalrossar. Vi kunde ej komma dem inom kasthåll för harpunen, och gevären begagnades utan verkan.
En stund derefter sågs ytterligare en hvalross. Vi skickade honom en kula, han dök genast och var, när han åter kom upp på ett annat håll alldeles ur sin förra kosa, tydligen förvirrad, dök åter och kom åter upp, men nu i fullt raseri. Han framstötte ett kort vrålande, ställde sig upprätt i vattnet och slängde sig hit och dit. Vid båtens annalkande försvann det stora, präktiga djuret i djupet och uppkom först på ett så stort afstånd, att vi ej ansågo mödan värdt att vidare förfölja det.»
Då man närmar sig hvalrossen, måste man, isynnerhet om han ligger på is, vara så tyst som möjligt, för att ej skrämma honom; men detta är ej nödvändigt med sälen, utom då han ligger på fast is bredvid sitt hål, ty då är han ytterst lättskrämd. Är han deremot i öppet vatten eller bland drif-is, kan man genom hvissling eller annat oljud narra honom att komma båten närmare, såsom vi på denna färd flera gånger iakttogo. Hvissling, men isynnerhet blåsning i signalpipan kunde locka en säl ganska nära båten. Han höll då hufvudet länge öfver vattnet, synbarligen lyssnande på det skärande ljudet, dök ned och kom åter upp på ett annat håll. Ett skott skrämde honom endast för en stund.
Den 22 och 23 var för öfrigt hvar och en sysselsatt på sitt håll. Zoologerna hade draggbåtarne i gång, och med glad öfverraskning sågo vi för första gången det nordligaste ishafvets yppiga djurformer hemtas upp ur djupet. Den kolossala räkan, Crangon boreas, med
Källa: Project Runeberg ·