Sida 63
Kapitet 3
Cerastium alpinum och Cochlearia, skörbjuggräset från fjolåret, nästan lika gröna som om sommaren.
Det ödsliga i omgifningen mildrades något af sjöfoglarnes skri i klipporna och snösparfvens vårsång, som påminner om lärkans. Det mesta oväsendet fördes af rotges, som i tallösa skaror omkretsade bergens toppar och i snabb flygt sväfvade utefter deras branter under ett ej obehagligt kuttrande och knirrande läte. Alkor och teistar sällskapade i stora flockar på de högre terrasserna. De förra blandade sitt knarrande oljud till den döfvande chorus, hvilkens enformiga melodi då och då afbröts af stormåsens klangfulla stämma, som genljöd i bergen.
De klippor, som bilda denna och omkringliggande öar, äro något öfver 1000 fot höga. Deras nedra sluttningar omgifvas till flera hundra fots höjd af grus, skarpa större och mindre block, ofta lösa och gillrade på smärre stycken — allt isens verk —, hvilket gör en fjellstigning om sommaren ej allenast besvärlig, utan äfven i högsta grad farlig i följd af lätt inträdande ras. De bestå till största delen af en vanligen finkornig grå granit, hvilkens ryggar hafva den kullriga form, som erinrar om den svenska berggraniten. På Amsterdam Eiland öfvergår den i gneisgranit och glimmerskiffer, med ådror af verklig granit. Kastar man härifrån blicken öfver till de egendomligt vilda och sargade kammar, som utmärka fastlandet, ser man genast, att man har framför sig området för gneisen och glimmerskiffern, sådana dessa vanligtvis uppträda. — Gneisgraniten här erbjuder mineralogen litet af intresse. Några gångar af urkalk uppträda med åtskilliga vackert utbildade mineralier af förvillande likhet med dem, som träffas i våra
Källa: Project Runeberg ·