Read Runeberg

Svenska expeditionen till Spetsbergen år 1861

Originalsida 2
Originalsida 2
Originalsida 2
Originalsida 3
2–3

Sida 2

Kapitel 1

på Spetsbergen byggda fartygen, till hvilka våra tvenne farkoster äfven hörde, äro öfverhufvud taget inga goda seglare, och en kryssning skulle, om det våldsamma vädret ens tillåtit en sådan, hafva fört oss ganska litet fram mot norden. I veckotal hade äfven denna nordliga vind hållit flera andra fartyg, hvilka voro utrustade för fångst i de spetsbergska farvattnen, qvar i Kvalsund, hvarigenom den vestliga segelleden ifrån Tromsö går, utan att de vågat lätta ankar och försöka sin lycka på hafvet.

Ehuru vinden fortfarande var motig, slog dock ändtligen afresans timme, efter tre veckors väntan, den 7 Maj. Kapten Lysholm, chef på ett af norska statens ångfartyg, gick välvilligt våra önskningar till mötes och erbjöd sig att bogsera våra fartyg till den yttre skärgården. Som ångfartyget Aegir underhöll kommunikationen utmed den långa kuststräckan mellan Trondhjem och Hammerfest och nu befann sig på väg norrut, kunde våra fartyg, utan att ångbåtens kurs derföre behöfde förändras, blifva bogserade genom skärgården ett betydligt stycke emot norden till någon tjenlig ankarplats, derifrån det blefve lätt att vid gynnsammare väder sticka ut i sjön. Öfver de i Kvalsund liggande spetsbergsfararne vunno vi derigenom äfven den fördel, att vi både befunno oss nordligare och hade lättare att komma till sjös, och sålunda kunde räkna på att tidigare nå vårt mål eller, rättare sagdt, så tidigt som det för någon detta år var möjligt komma till fältet för vår blifvande verksamhet.

Våra uti Tromsö förhyrda och utrustade fartyg, skonaren Aeolus och slupen Magdalena, togos således, enligt öfverenskommelsen, den 7 Maj kl. 12 på dagen i

Källa: Project Runeberg ·